Läbbigt
Jag var på häktesförhandling i måndags. Det var för den där 18åringen som slagit ihjäl sina föräldrar. Det kändes sjukt läskigt. Killen var hur kall som helst och rörde inte en min. Kändes som han var där för en bilstöld och inte dubbelmord. Obrydd skulle jag säga...
Och självklart var det ett stort pressuppbåd. Och så lilla jag. Kommer man vänja sig vid sånt nån gång eller kommer det alltid krypa i kroppen?
jada jada